Från botten och vägen tillbaka

5. aug, 2016

Tiden på behandlingshemmet i Kullavik- Hagen- där var allting lugnt och bra till en början. Elise funkade så att hon gjorde inte så mycket väsen av sig från start vart hon än kom. Hon lade nästan allt focus på skolarbetet och arbetade flitigt, gjorde även bra ifrån sig med de sysslor som ungdomarna på hemmet blev tilldelade veckovis för ett visst apanage. 

Hon blev snabbt en stor favorit, en glädjespridare bland alla, både barn och vuxna och motiverade de andra till att kämpa på. Tog även lite ansvar, en mammaroll. All personal tyckte att det gick bra att jobba med henne och hon gjorde framsteg och allt såg ljust ut. 

Efter ett par månader orkade hon inte hålla ihop sig själv längre och fasade rasade succesivt. Hon blev mer sluten, ägnade mer tid instängd på sitt rum och personalen började känna oro. Hon behövde lugn och ro för sina studier sa hon vilka hon förvisso skötte mer eller mindre klanderfritt men även detta började fallera och allt gick i vågor. 

Ångesten tilltog kraftig och hon började göra sig illa igen. Jag hade svårt att begripa att det rasade igen och blev förtvivlad de helger hon kom hem och bar långärmat och bara vägrade hänga av sig. Det slutade med att personalen fick ta ifrån henne allt tänkbart som kunde användas till att skada. De låste till köket när det ej fanns personal där och när hon var hemma hos oss  fick jag order om att plocka undan allt tänkbart som kunde användas till att göra sig illa med. Vad jag begrep senare vad att hon dövade sin ångest hemma med lite alkohol som vi hade hemma och vi slutade att ha den stående öppen utan gömde/låste in och konsumerade inget när hon var hemma. 

Utredningen fortgick med snigelfart- varför tog det så lång tid? Jag märkte klart och tydligt att denna väntan tärde på henne så det blev till slut olidligt. Jag ringde polis och utredare, min advokat, hennes socialkontakt, personalen på Hagen, jag vädjade till alla att de MÅSTE skynda på detta för jag kände att det var som en tickande bomb alltihop. Det var en stor utredning, det handlade ju om minst ett 40 tal tillfällen och alla skulle vändas ut och in till 100%, så visst fattade jag det men...

Elise träffade Niklas (sin  nuvarande pojkvän) genom en annan boende på Hagen. De började umgås allt mer. En trevlig rar ung grabb. Han kom att bli ett stort stöd för Elise. 

Jag träffade Magnus den sommaren som var Flisans första på Hagen, 2014. Han hade ett  trasigt liv och jag hjälpte honom att staga upp tillvaron. Med i det bagaget fanns hans lilla dotter som var påverkad  av tillvaron hon hade omkring sig. Han lyckades med god hjälp få tag i en lägenhet i Göteborg, en 2.a på 56 kvm och dit flyttade han med sin dotter. Jag arbetade på andra sidan Uddevalla ner mot Hunnebostrand så det blev många mil att åka de helger jag tillbringade hos dem. Elise tillbringade helgerna där med oss och i bland var i vår lilla stuga. Flisan kändes lite lugnare, hon hade fått ytterligare/annan medicin och mer och utökade behandlingsprogram.  Läget blev någorlunda stabilt igen. Allt gick verligen i vågor. Jag gick på helspänn hela tiden. Den sommaren hände inga större katastrofer, en hel del utryckningar men Niklas fanns ju vid hennes sida och tog ner henne på jorden. Det var när de inte umgicks som hon oftast hamnade i trubbel. Hon klarade inte av att ta hand om sig helt enkelt. Vi hade några mysiga dagar på tu man hand men jag kände hur rastlös hon var. Jag kan inte riktigt i ord beskriva min känsla men hela min kropp var som bly. 

Hösten närmade sig och tillvaron försämrades, hon började vara frånvarande från lektioner, var ofta "sjuk" och gick inte ner till skolan. Jag fick ofta ta mig hals över huvud ner till Göteborg (17 mil) , även mitt under en arbetsdag, för incidenter som var tuffa. Hon skadade sig, hon rymde vid några tillfällen och jag fick efterlysa henne ett flertal tillfällen. Hon började falla ihop och jag kände paniken komma. 

En helg jag minns var vi kvar i vår stuga då rymde hon genom fönstret på natten. Vi hade haft en mysig kväll och vi gick och lade oss och allt var frid och fröjd trodde jag. På morgonen var hennes säng tom. Jag skulle upp och till jobbet men fick sjukskriva mig. Panikslagen ringde jag Hagen. allt var kaos. Hon hade tagit sig ner till en killkompis i som hon kommit i kontakt med via nätet (detta visade sig alltså senare) då jag hade satt spårfunktion på henns mobil hittade jag den på dennes adress och skickade polisen dit. Superfräckt ljög hon polisen rakt upp i ansiktet när hon öppnade dörren i familjens hus och förklarade at det inte fanns någon (Bella) Elise där. Polisen kontakatde mig och sa att de varit på den adressen och....Jag fullkomligt skrek rakt ut till dem- För HELVETE, fattar ni inget, hon lurade ju er bara. Jag hade lämnat tydliga singnalement på hur hon såg ut och, ja att jag inte blev galen. De sa att då hon är SOL placerad så bla, bla, bla så kunde de inte ta henne med våld.

Maktlösheten tilltog, tillvaron stramades åt. Hon mådde skit helt klart och jag med. 

Hon fick tag på sprit och smusslade in det på sitt rum på Hagen. Hon lurade personal och på något vis få tag på tabletter. Personal hittade henne helt borta på rummet. Jag rev upp himmel och jord. Anklagade personalen för att inte sköta sitt jobb, ringde Karin på Soc i Uddevalla och ville ha henne omplacerad till låst boende. Hon hamnade på BUP- akuten och läkarna bad mig sluta jobba och försöka ta mig ner för att finnas på närmare håll. Jag ville ju inget hellre än att vara med henne dygnet runt med det fungerade ju inte så. Läkarna sjukskrev mig för vård av barn. Magnus erbjöd mig att "flytta" in till honom och jag funderade inte en sekund på det svaret. 

Det kändes underbart ett tag. Vi låg kvar på Bup ett par dygn och vi läkte lite tillsammans. Kommer aldrig glömma de dygnen. Vi kom varann riktigt nära❤

Hösten och vintern förlöpte likaså väntan på utredningen. Tiden rullade på och läget hade varit rätt bra flera månader och helt klart var räddningen att jag flyttade ner och fanns tillhands, det ingav en stor trygghet för henne och jag är glad för att läkare insåg detta och sjukskrev till slut mig för att kunna vara där hos henne. Mådde ju skit av tillvaron och det kändes skönt att vara arbetsbefriad i den situationen. Jag var trött. 

Det blev nytt år 2015. Detta året, sommaren kom att bli den värsta sommaren i hela mitt liv. Jag kan fortfarande inte tänka/se allt klart och vissa delar är suddiga för min överlevnads skull.

Magnus hittade ett hus i Skövdetrakten som vi flyttade till 29/2. Djursätra gård ligger vid ett samhälle som heter Värsås. Strax efter det att vi flyttat till gården i Mars var utredningen klar. Ett och ett halvt hade detta tagit, var det verkligen relevant? Rättegången var satt till 2/9. Skulle vi nu behöva vänta 6 månader på rättegång? Till svar fick ja att det närmade sig ju semster mm..

Vi gjorde oss hemmastadda på gården och Elise älskade detta hem. Hon sa hon kände att detta var hemma. Så underbart. Våren rullade på utan några större farhågor och vi pratade lite om utredningen och hur dåligt hon mått under all denna väntan och det var just att det tagit så lång tid som gjort att hon mått så fruktansvärt dåligt. Det verkade gå framåt igen. jag lyckades få tag på ett jobb i staden på 50% och Magnus körde fortfarande till Finland varannan vecka men letade annat jobb mer på hemmaplan. Sommaren närmade sog och det börjades planeras för sommarpermission för henne och ev ett sommarjobb. Jag kände att jag kunde pusta ut en aning. Kanske, kanske det hade vänt nu? 

Det bestämdes att Elise skulle vara hos oss de första 4 veckorna på sommarlovet, några dagar per vecka de två första och fungerade det skulle det utökas. Hon hade också fått ett sommarjobb på ett café den senar delen av lovet.Under dessa veckor låg Elise på intensiven 2 gånger och den sista höll vi på att förlora henne.

Hon kom hem till oss, jag jobbade delvis och Magnus var hemma för det mesta och vi pusslade ihop det för att hon inte skulle vara ensam. Niklas kom till oss ibland men han hade sommarjobb han med så vid några tillfällen blev det så att hon blev ensam hemma några timmar. Första tillfället fungerade toppen, vad vi vet men andra tillfället gick det riktigt illa. 

Jag skulle varit ledig men kollega blev sjuk så jag tackade ja. Elise sa- jag klarar mig fint några timmar. Jag ombad hennes syskon att ringa under dagen och prata med henne. Hon blev lite irriterad och kände sig kontrollerad såklart. Hon hittade undangömd sprit och när jag kom hem såg hela altanen ut som ett slagfält och jag hittade henne avdäckad ute på gräsmattan liggandes i en förvriden ställning. Ni ska veta att bara de smartaste hittar saker så väl gömda. jag blev den känslolösa varlesen som då och då kom att bli min räddning. Fullt fokus till 100% ringde 112, Hagen, polisen, och ambulans kom de bar in henne i bilen och vi åkte in. De tog prover och frågade tusen frågor och läget var under kontroll. Värdena var ok och hon fick vara kvar tills hon nyktrat till. Hon fick åka ner till Göteborg och det bestämdes att hon fick vara kvar där ett tag och alltså inte komma hem till oss då läget kändes osäkert. Hon tog detta hårt och hittade saker att göra sig illa med och ensam i sitt rum skar hon av en sena i underarmen. Personalen ringde och hon blev körd med ambulans till sjukhus och operation. Jag blev så förtvivlad. jag kände hur dåligt hon mådde som gjorde så här. Åkte ner till henne och det  blev BUP-akuten igen. Vi pratade och hon kändes lugn. Hon sa att hon hade så svår ångest för hon ville inte vänta mer. hon orkade inte. 6 månader till, varför? Hon ville ha slut på sitt lidande, få upprättelse. 2 dagar blev vi kvar. De ville inte släppa hem henne men hon sa att om hon inte kom ut därifrån så blev hon ännu mer kvävd. hon ville ju inte ta sitt liv, hon ville bara få allt överstökat.

Hagen och jag pratade igenom allt och tyckte och tänkte att hon mådde trots allt bättre att vara hemma. Så Hon blev eskorterad med mediciner av personal hem till oss där de såg vart jag gömde/låste in hennes tabletter i vårt kassaskåp. Några dagar var allt underbart och hon grejade hemma och vi hann med allt möjligt. jag fick skenet om att läget var stabilt ändå. n stor oro gnagde dock inom mig. Heidi skulle sova över och de skulle ha myskväll, jag och Magnus åkte iväg för en övernattning i Hjo. Vi behövde lite "ledigt". Heidi är mitt äldsta barn och är vuxen. I samrådan med Hagen att Heidi skulle ha kontakt med oss under kvällen och vi var ju en kvart bort och kunde snabbt ta oss hem om så behövdes. 

Kvällen förlöpte och även natten. Vi hade kontakt med Heidi under kvällen att allt var bra. vad vi inte visste var att Elise hade lite kontaker runt i kring och hade på något vis fått tag i alkohol. Kanske hade hon gömt något hemma vid förra tillfället, exsakt hur vet vi inte idag. På morgonen när Heidi skulle ta fram hennes mediciner lyckades Elise smyga på Heidi och se vart nycklen var gömd. Hon tog sina tabletter och sa till Heidi att hon skulle lägga sig lite till, att hon kände sig trött.

Heidi åt frukost och duschade, knackade på hos Elise senare och frågade om hon skulle komma upp men fick inget svar, hon knackade hårdare men..Hon öppnade dörren och där låg Elise till hälften nerkasad i sängen, helt nerblodad med blod som pulserade ut från det stora hål som hon gröpt upp. Samma ställe som sist. Rummet såg ut som en mardröm och ett avskedsbrev fanns. En tom en litersflaska Baccardi. Hon hittade tomma doseringdosetter tömda all hennes midecin samt all medicin vi gömt i kassaskåpet, allt var borta. Ca 240 tabletter. Allt detta hade skett under mindre än en timmas tid. Heidi kastade sig på telefonen och på 15 minuter var vi hemma. 

En storggråtande förvirrad tös sprang emot oss och det fullkomligt bara kändes overkligt allt. Vi ringde 112 och det beslöts att vi skulle ta Elise så fort det bara gick in till KSS. ambulanspersonal sulle vara med på vägen i luren. Jag gick upp och in i Elise rum och då i det ögonblicket när jag klev in i rummet kom en KAMP-KRIS över mig och jag kände hur en del av mig tog sig ur kroppen och blev liksom svävande så jag såg allt från ovan. Jag såg även mig själv stå där och glo rakt ut handlingsfölamad. På något vis kom jag tillbaka och jag vet inte hur men jag fick en sådan kraft så jag hade kunnat lyfta en bil om så var fallet. Jag ropade på Magnus som tröstade Heidi, han kom upp och bar ner den medvetslösa kroppen. 

Ambulansen mötte oss halvägs in till Skövde och åkte före oss så vi kunde köra på. Väl inne på akuten blev det snabba ryck. Personal från Hagen tillkallades till ett krismöte. Jag kommer inte ihåg allt i detalj men läget var illa. Hon låg kvar på intensiven i 3 dygn och jag grät inte en enda droppe, mina tårar var slut, Jag kände mig död. Magnus tog hand om mig, det vet jag. 

De ringde från intensiven och sa att hon hade vaknat och frågade efter mig. Jag hade åkt hem på personalens rådan då jag inget kunde göra och jag var i stort behov av vila. Jag och Magnus åkte in och jag var så lycklig och miljarder tårar kom. Jag hade kunnat drunka i dem tror jag. Hon log ett svagt leende när jag kom och jag kommer inte riktigt klart ihåg allt. hon sa att jag skulle titta i en låda på henns rum på en teckning hon gjort. Den bilden ser ni på del ETT av denna berättelse om Elise stora resa. Den teckningen skildrar hennes ångest. Måga har begrundat den, så välgjord. Hon ville förklara sitt helvete och när hon väl fick lämna KSS så tog hon mod till sig och berättade, allt. Hon insåg att hon fått leva kvar och jag var värd att få en förklaring. Hon var så lugn, det kändes som om en del av mitt barn hade dött och kvar var den del som skulle vara kvar. Kan inte riktigt förklara. 

Jag läste hennes avskedsbrev om igen och insåg att det var mycket som hon tog avsked i det. Hon skrev att jag var hennes ryggrad och hon skrev hon var tacksam att jag aldrig gav upp om henne. Vi läste det tillsammans och hon sa att min tro på henne var ändå den som segrade. 

Hon fick åka tillbaka till Hagen. Men det var en helt annan tös denna gången. Hon fick samma vecka klart utredningen om ADHD och hon fick medicin för detta. 

Rent mirakulöst vände allt på ca en veckas tid. Rättegången kom och gick hon hon skötte sig med bravur. Nämdemännen satt häpna. Jag har inga ord att delge hur stolt och lycklig och lättad jag var när vi lämnade rättsalen. Hon var rakryggad och korrekt och tilltalade den skyldigt med blicken i hans. 

Elise mådde bättre och bättre och en helt annan tjej var det som nu återigen satsade hårt på sina studier, pratade framtid och planerade när hon skulle flytta hem då...

Hon skrev ett stort kompendie om ADHD som vi alla har tagit del av. Nu har vi mer insikt var det innebär för individen och dess omgivning. 

Vinter kom och det var en fröjdefull jul och alla änglarna sjöng. 2016 kom, vi hade stor nyårsfest hemma och vi var så lyckliga. Våren kom och nationella prov och slutprov. Hon var hemma på helgerna och vi hade mys, livet var tillbaka. Hon gick ur skolan med toppbetyg och har kommit in sitt förstahandsval på Västerhöjd - naturprogrammet. Hon vill arbeta med människor/ungdomar. 

Vi hämtade hem en HEL flisa 27/6 det kändes ofattbart underbart. 

 

Alla processer som rättsväsendet genomgick höll på att kosta min dotters liv. All den tid som det tog. Det borde inte tagit mer än ett halvår. 

Jag är en lycklig mor och mest glad över att jag orkade kämpa och aldrig gav upp hoppet om min lilla Flisa❤