Resan i helvetet

21. jul, 2016

Inte helt enkelt att skriva om denna resa och allt kommer jag inte ihåg. Precis som i del ett -avslöjandet- är det saker jag glömt, valt att glömma kanske. Men jag ska försöka sammanfatta den tid då mitt älskade barn led av svår ångest att hon gjorde ALLT för att få detta helvete ur sin kropp. Det är och var en stor sorg för mig att leva nära henne och se henne lida så fruktansvärt och ingenting kunna göra för att lindra hennes smärtamen var så säkra, det fanns inte ett ögonblick som jag inte tänkte på lösningar hur jag på något vis skulle kunna hjälpa henne.

När Elise träffat Karin på socialen i Uddevalla och det hade framkommit att hon blivit sexuellt utnyttjad en längre tid som liten flicka så gick det ut en polisanmälan. För att hjälpa polisens utredare så kontaktade jag de som jag ombads göra och polisen startade sitt enorma arbete.

Då detta pågått under en längre tid och det var flera år sedan det hände så var ingenting enkelt. Jag började "gräva" i minnen och dagböcker, försökte komma ihåg saker som tidigare varit frågetecken men nu fick de helt plötsligt en "plats".

Under tiden polisen jobbade med detta så mådde Elise allt sämre. Hon var inte i skolan alls, började bussluffa. Hon åkte till skolan men ofta gick hon av vid torget. Träffade några kompisar, ofta de där mycket äldre vännerna, tog en buss, vilken som helst och åkte runt i stadens olika delar mest hela dagen till skolan var slut. I bland kom hon hem direkt men oftast inte. Jag jobbade ju då 10 mil bort och hon skulle stötta på hemmaplan med Ada och Signe men hon fick oftast inte till att åka hem för att ge dem mat och släppa ut dem. Som tur var för dem att vi bodde på en gård och de jag hyrde av var behjälpliga. 

Det var en oerhört spänt läge med extra möten i skolan där hon dyrt och heligt lovade att skärpa till sig och ta tag i sin skolgång. Det lät jättebra och jag vet att hon menade det hon sa och ibland höll det i sig i några dagar. Jag levde på hoppet hela tiden. Hon gick hos skolkurator och hos soc- Karin och pratade. På helgerna började hon att vara borta allt mer och jag förstod att det var en hel del ungdomar i hennes umgängeskrets som  hade något trauma med sig i bagaget. Misstänkte ganska så snart att det var droger  och alkohol med i bilden.

Oro blev vardagsmat och jag hade ett ständigt illamående. Hon stängde av sin mobil de kvällar jag skulle hämta upp henne vid bussen och hon inte dök upp. Jag rinde socialakuten och polis och vi letade runt i närområden och jag fick leka detektiv nätter igenom. Hon hörde av sig strategiskt och svamlade om allt möjligt och visst ville jag tro henne MEN jag visste att större delen var bara lögner. Flera helger hittade jag henne påverkad med kompisar i närliggande byar. Hon hade "vänner" överallt som försåg henne med alkohol, spice, GHB, hasch, allt möjligt hittade polisen i hennes blod mellan varven. En fredag då hon skulle in till stan och sova över hos en flicka som jag kände till rätt väl gick det riktigt illa. Det slutade med att hon rymde från polisen som ertappade henne ett helt annat gäng än de som hon skulle varit med. De hade låst in sig i musikskolan i stan med alkohol oss det ryktades om att hon var aspackad.

Det hela blev ohållbart och socialen bestämde att hon behövde in på ett utredande behandlingshem. Till en början var hon aggresiv och tänkte banne mig inte sättas in i ett sådant "fängelse". men någonstans förstod hon allvaret i det och lät sig placeras. Villan hette det hem som hon placerades på, det låg strax utanför staden lite mer lantligt. Vi båda gick på behandling tillsammans och var och en för sig och en sk Traumabehandling. Jag arbetade på under tiden men oron gnagde i mig dygnet runt och jag försökte verkligen hålla skenet uppe på jobbet. 

Vi skulle hålla REA i butiken och vi visste att det skulle bli massor att göra. Jag var på väg till jobbet när personal på Villan ringde och sa att hon hade rymt. Jag fick panik och ringde min chef som blev chockad och förstod läget, de fick klara sig utan mig helt enkelt. Elise hittades senare medvetslös av spice och hon hade setts uppe på taket på Willys inne i city. Hon hade sagt till vännerna att hon inte orkade leva längre och tänkte hoppa. Det blev ilfart till sjukhus och där fick hon stanna tills hon blev av med drogen i blodet. 

Redan tidigt när saker och ting började förändras kring Elise så var jag en riktig snok. Elise avskydde mig för det. Jag tog reda på telefonnummer, adresser, pratade med mängder av människor, letade runt efter kontakter som ev kunde veta något och i hennes stora kompisgäng så blev jag snabbt känd. Jag fick verkligen känslan av att jag var den enda förälder som engagerade mig 100% i detta nätverkt. Vilka som fixade droger/alkohol mm. Jag grillade dem allihop och för det mesta lyckade jag se igenom deras lögner och hittade Elise på helt andra ställen än det hennes vänner ljugit ihop. 

Hon hade skadat sig själv vid flera tillfällen men även detta ökade. Allting ökade. Hon försvann en lördagskväll, jag hittade henne i Kungshamn, drogad och hon vägrade komma med hem. Den helgen var alla hennes syskon och hälsade på och de var alla med för att hämta hem henne. Hon stack ifrån oss, lurade oss att "bara hämta en vän" som skulle åka med hem. Det slutade att polisen kom och ambulansen då de ansågs att hon var så påverkad att hon behövde in under vård. jag var helt utmattad. Hur jag levde denna tid behöver ni inte fråga, jag levde inte jag överlevde. 

Flera tillfällen hintade hon om till vänner att hon inte orkade leva, hon umgicks med några som skar sig illa, skadade sig på lite olika sätt och detta hade nu blivit hennes vardag. Jag visste ju att ALLT som hände var för att hon mådde så dåligt. BUP hade påbörjat medicinering med antidepressiva men hon tyckte att det inte var till någon nytta. Akohol dövade och Spice var perfekt. Kombon var lysande sa hon senare, jag var maktlös.

Hon insjuknade och blev kraftigt förkyld. Hon fick vara hemma hos mig då .Enda fördelen med det var att hon VAR hemma, hon orkade inte ta sig någonstans. Vi hade några dagar lugn och det blev liksom ett andrum. Jag försökte stänga av min hjärna och leva för stunden, där och då med henne. Hon hade mycket hög feber och började hosta allt mer. Dygn 5 med 40 graders feber började jag ana oråd. Men det vände. Jag tog mig till jobbet, hon var lite bättre men fortfarande sjuk. 

Hon ringde mig på jobbet den dagen och sa att hon hade svårt att andas. Jag bad att få åka hem tidigare och i bilen påväg hem ringer hon och säger att ambulans var påväg. Jag körde som en galning. Jag vet inte hur jag kom hem, kommer inte ihåg men jag körde direkt till sjukhuset. De tog prover och röntgade hennes lungor och konstaterade att hon hade en baktriell dubbelsidig lunginflammation. Röntgenbilderna såg dessutom oroväckande märkliga ut. Konstiga strimmor på bilderna som de inte kunde begripa. Vad vi senare förstod var att lungorna var fulla av spice. Hon fick antibiotika som inte tog ner febern som i sin tur hade tilltagit under dagen. Efter 5 dygn fick hon 3 olika antibiotika som jobbade tillsammans. Läkarkåren såg inte så positiv ut. Hon var ju försvagda och nedsatt generellt av drogerna. Jag nästan "dog". jag grät av förtvivlan av tusen olika skäl. MEN jag klandrade inte mig själv, ingenting av detta som hade hänt eller hände var mitt fel.

Det vände och hon blev frisk. Vi hade några mysiga dagar hemmvid där jag försökte glömma allt som hänt. Vi bestämde att börja om. Hon åkte tillbaka till Villan och några dagar funkade det fint. Hon hade ett engelska prov som gick lysande och lärarkåren på Villan prisade henne och överöste henne med lovord. ca 14 dagar höll det sedan sprack bubblan. Hon orkade inte hålla masken längre, nya försök till att ta slut på sitt lidande och vi hamnade i Trollhättan på ett låst hem för självmorsbenägna barn/ungdomar. Där bestämdes det att hon var för farlig för sig själv och det var inte tillräckligt säkert för henne att vara kvar på Villan. Hon förflyttades till Kullavik till ett hem som heter Hagen. 

Som ni säkert förstår så var det mängder av helger och kvällar, mängder av fler incidenter som jag säkert har blandat ihop med vartannat därför att det hände så oerhört mycket på ett år så jag har inte riktigt grepp om allt. Jag har egna dagboksanteckningar och Elise har sagt till mig att hon har anteckningar som hon skrev under hela den här tiden och att jag mer än gärna får ta del av det hon skrivit. Jag sparar det tills längre fram, jag är inte redo att läsa hennes version ännu.

Under denna tiden i Uddevalla var det tyvärr inte enbart droger som missbrukades utan även sex. Hon utsatte sig för mer hemska händelser som jag inte ens orkar få ner i text. Den enda tröst som all personal som funnits kring henne sagt till mig är att så gör dessa barn som blivit utsatta/sexuellt utnyttjade. De skadar sig själva med sådant som de blivit utsatta för, just för att dämpa sin ångest. Idag förstår jag hur det fungerar med i det läget som var då höll jag knappt inte ihop, sorgen och det elände min älskade dotter hade behövt stå ut med, rädd och hotad allt blev ett mörkt hål. Hon blev ju hotad att inget säga till sin mamma för då...

Kullavik var ett vackert beläget behandlingshem dit hon flyttade våren 2014. Dock inte helt frivilligt men hon insåg att ville hon leva var detta enda alterntivet, att försöka lära sig hantera och leva med sin ångest och Hagen var specialiserade på just sådana ungdomar som Elise som haft dessa typer av tuffa trauman. Min sorg packades in i ett hårt skal som blev tjockare för var dag, jag blev allt mer "tom". Min strategi för att överleva...för det var ju just det jag gjorde, det VI gjorde Elise och jag. Vi överlevde tillsammans för jag lämnade ALDRIG henne, jag fanns där även när hon stal, bedrog, ljög, slog, jag älskade henne och älskar henne än mer idag. Mitt starka barn som kämpat så och hennes slutliga vilja att vara kvar här hos oss ❤

Fortsättning följer om livet / tiden på Hagen